De blomster som i marken bor

 De blomster som i marken bor, kan aldrig själen glömma.

Hur skönt att djupt bland gläntors flor se solens fingrar sömma

en vacker klädnan till den sång som vi ger namnet  sommarns äng

och som med solens gyllne tråd  hopsömmas våd för våd.

En sommarpsalm jag sjunga må i själens vinterdagar

och låta tungsint tanke gå och mana sommarns hagar

att träda fram till sinnets stöd i vinterns långa själanöd,

att djupt i minnet skåda Gud i evig sommarskrud.

PSALM 202

text H. Martinsson 1973 Musik E. von Koch 1974

 Psalmen sjöng vi idag i Älvestad kyrka, grannsocken med Klockrike,

och kan man lite sin Harry Martinsson så skrev han om luffaren Bolle och vägen till just Klockrike.

Nu kom ju aldrig luffaren Bolle fram till Klockrike men 

Klockrike hägrade som målet på drömmarnas väg för honom.

Själv bodde jag i Klockriken under ett antal år i mitt liv,

år som såg mina barn födas, gå i skolan, lämna skolan för högre stadier,

många var bullarna som bakades, våfflorna som gräddades, ryggsäckarna som packades.

Klockrike var platsen där ett långt äktenskap tog slut.

Klockrike en plats för glitterglädje och tårar.

Luffaren Bolle kom aldrig dit.

Själv levde jag mitt liv där och såg många vintrar och somrar gå och komma.

I Klockrike kyrka, den gigantstora har jag dessutom åkt på silverglittriga skidor.

Just så.

Sonen spraymålade mina blå skidor med silverglitterfärg, jodå,  han var liksom kreativ.

Om nu någon undrar varför skidor i kyrkan så gjorde vi ett spel på en familjegtj.

som krävde skidor och varm choklad.

Men nu är det midsommar och inte vinter

Och det var en midsommarafton för länge länge sedan jag egentligen skulle ha berättat om.

Men det får bli en annan gång.

En midsommarafton, ett surt barn, en blomsterbukett, en pappa och en ambulans.

En midsommarbukett av blommor min själ aldrig glömmer.

Kramar på er.